Rebecca

 

Jag känner ett styng i mitt hjärta när jag tänker tillbaka på mitt liv och jämför med hur jag har det nu. I grundskolan hade jag några av de finaste människorna i världen som jag kunde kalla för mina vänner. Först Marina, följt av Amanda. Båda trappades dock av när vi började högstadiet. Då kom Emelie och Charlotte, plus några till men det var främst dessa två som jag verkligen kände för, även de två tidigare nämnda betydde massor de med! Vi var ett gäng som umgicks hela tiden i skolan, jag och Charlotte umgicks mycket utanför skolan också. Emelie bodde lite utanför byn så vi umgicks inte riktigt lika mycket, men självklart hände det också.

 

Nian kom, allt var toppen. Sista dagen var hemsk, jag grät och grät och grät där i idrottshallen där vi hade vår avslutning. Sista gången med alla dessa underbara människor innan vi splittrades och begav oss åt olika håll.

 

Jag och Emelie hamnade i alla fall på gymnasieskolor väldigt nära varandra men Charlotte hade sökt in till en skola i Båstad. Vi pratade och bestämde att vi skulle träffas och ha kul där uppe hos henne...

 

Någonting hände. Jag tror fortfarande att det var jag. Vårt gäng skulle campa där på sommaren mellan nian och gymnasiet. Jag var lite osäker på om jag skulle följa med, nu i efterhand fattar jag inte varför jag inte passade på. Jag uppfattade det som att de blev lite sura eller besvikna på mig. Vilket jag kan förstå.

 

Mycket mer kommer jag inte ihåg från den sommaren, antagligen var jag värdelös på att ta kontakt och höra om vi skulle hitta på någonting. Kanske trodde jag att de inte ville träffa mig. Jag minns faktiskt inte riktigt hur det var. Det enda jag minns var att jag inte följde med och campade och att jag fick ett besviket sms när jag skrev att jag inte visste hur jag skulle göra...

 

Vi tappade väl kontakten. Inga turer till Båstad gjordes för min del. Jag har träffat Charlotte kanske tre gånger sedan grundskolans slut, Emelie har jag träffat några fler gånger då vi bodde nära varandra ett tag. Men det har inte blivit många gånger där heller.

 

Lite då och då tittar jag på deras profiler och bilder på facebook. Det är då jag känner ett styng i hjärtat och en oerhörd sorg och saknad. De har betytt och betyder så ofantligt mycket för mig. Men nu såhär 5 år efter grundskolans slut tror jag att det är försent. Det går nog inte att reparera de skador som har uppstått.

 

Jag ser på bilderna att de fortfarande umgås, vilket gör mig både glad och ledsen, jag vill också vara en i gänget. De har skaffat nya vänner (såklart) och pojkvänner som de bor ihop med. Även det gör mig både glad och ledsen. Det känns som att jag har missat så mycket, som jag absolut inte hade velat missa. Som jag för några år sedan inte trodde att jag skulle missa.

 

 

Även om vi inte började umgås förens i högstadiet så känns de ändå som mina barndomsvänner. Så mycket tid som har spenderats tillsammans med dem. Så mycket vänskap och kärlek.

 

Jag vet inte hur jag ska göra. Då och då tänker jag att jag ska höra av mig till dem men sen händer det aldrig. Samtidigt känns det inte som att det hade varit samma sak att träffas och umgås nu. Som skrivet så känns det för sent. Är det det?