MENY
Nu har jag gjort en grej som jag funderat över ett tag. Jag har skickat iväg ett intresseanmälan för att bli blodgivare.
För mig som nu ger mig in i vården borde det vara en självklarhet, ändå har det tagit 1.5 år. Jag gick in på geblod.nu tidigare idag och började fylla i anmälan, men jag tvekade inför att skicka in den. Varför vet jag inte, som sagt har jag ju tänkt på det så länge. Jag tänkte att "först ska jag prata med några i min närhet". Det där "några" blev det kanske inte, det blev en. Det var Jespers "jag hade gjort det om jag inte hade mått dåligt av blod" som fick mig att ... våga. Eller känna att ja, jag ska göra detta. Nu känner jag mig stolt, och hoppas innerligt att jag faktiskt kan ge blod. För tänk, mitt blod kan då vara med och rädda andras liv.
Jag tänkte egentligen skriva en hel uppsats angående det här men att ge blod och hur viktigt det faktiskt är, och samtidigt försöka rekrytera fler till att göra det. Nu när jag sitter här vet jag inte riktigt hur jag ska formulera mig, jag vill inte få det att låta klyschigt eller försöka tvinga fram något. Därför slutar jag nu genom att säga; Ge Blod - du kan rädda liv! (nej, inte det minsta klyschigt..)
anniepiie
Haha fast det är ju sant. :) Jag borde också göra det, men är rädd för stick och sprutor m.m... Hur mkt blod lämnar man!? :) SV: Visst har det, tycker det regnar jämt! :P haha Har du fått vara med på någon mer operation förresten? Måste vara spännande. Har tänkt på USA idag för övrigt, måste dit efter att jag har varit i London. :D Kram
1